fick nyss ett mail med kallelse till högskoleprovet. högskoleprovet. det låter så vuxet. högskolan och högskoleprovet. och jag känner mig lika liten som jag gjorde när jag gick i nian och skulle börja gymnasiet. då trodde jag att allt skulle bli så annorlunda och att jag skulle bli sådär stor. men här sitter jag, lika liten och ovetande som för 3 år sen. kanske är högskolan en lika liten överraskning som gymnasiet var. för gymnasiet (då syftar jag på samhäll) är väldigt likt högstadiet. lärarna sa alltid i nian att det skulle vara sån skillnad på gymnasiet, då skulle man bara träffa varje lärare en gång i veckan och dom skulle vara jättesvåra att få tag på. man skulle hålla hårt i lapparna man fick. inga lärare ger er pennor på gymnasiet om ni inte har egna. eget ansvar. men dom ville nog bara skrämmas eller så var dom trötta på att vi alltid tappade bort våra lappar och våra pennor. för på gymnasiet kan man tappa bort lapp efter lapp, man får nya. man kan låna pennor och böcker och man ser lärarna i korridorerna hela tiden. nu säger lärarna samma sak. på den stora, stygga högskolan måste ni lära er ta eget ansvar. ingen bryr sig om er där. jag vet inte, kanske är det så.

jag är så velig hela tiden. för inte så länge sen trodde jag att jag skulle/ville läsa ett naturvetenskapligt basår på högskolan och bli läkare eller något annat seriöst och viktigt. men det slog mig för ett tag sen när jag filosoferade att det inte är alls vad jag vill. i alla fall inte nu eller nästa år. jag gillar inte matte, inte korridorer och inte hur allt i detta samhället fungerar. här ska man inte plugga det man vill eller göra det man gillar. här ska man plugga något där man har chans att få ett jobb efter. helst ett jobb där man tjänar bra med pengar. sen ska man gifta sig och skaffa barn. gå upp klockan 6 varje morgon och cykla till sitt jobb som man hatar, äta lunch med sina låtsastrevliga arbetskamrater och när man kommer hem ska man turas om att laga mat och diska. umgås med familjen och åka till friskis och svettis. jag vill inte låta fördomsfull, fast att jag vet att jag gör det, men "svenssonlivet" skrämmer skiten ur mig. jag är livrädd för att gifta mig, livrädd för att bli vuxen och att hämta min unge på dagis finns inte i min värld. jag kanske ändrar mig om ett år eller tio. då kanske det enda jag vill är att gifta mig och bo i ett litet radhus i trollhättan. men nu vill jag härifrån, leva livet. jag vill dansa och dricka vin, skämma ut mig på fyllan, plugga till något spännande och roligt som grafisk designer eller modeskapare. jag vill åka på festival och gå på konsert, sova i ett smutsigt tält och gå på coola fester. många tycker nog bara att jag är naiv och feg. kanske är jag det. och kanske ångrar jag mig när jag har lånat 300 000 för att flytta härifrån och plugga till något jag aldrig blev. men det enda jag vet är att jag inte kan gå någon annan väg. jag måste känna något jag inte känt förut. jag måste leva livet.